Sommaren 1999 gjorde jag en resa med bil upp till Lappland, där jag tillbringade ca. 2 veckor för att sedan fortsätta färden via Riksgränsen till Lofoten, ner genom Norge och hem via Jämtland. Huvudmålet med resan var att vara med på en vandring från Abisko till Nikkaloukta i STF regi. Denna sida är i huvudsak gjord för dem som var med på denna tur där jag passar på att dela med mig en del av mina kort och mina upplevelser - men även andra som hittar hit är naturligtvis välkomna att läsa min berättelse... 

    Totalt var jag borta ca. 3 veckor, och avverkade ca. 425 mil med bil och till det ett antal mil till fots. Under denna resa tog jag ca. 200 bilder av vilka du ser ett urval av på denna sida.  



     
    Tisdag den 6 juli 
    Efter att ha packat bilen full med alla nödvändiga (och onödvändiga...) grejor bar det iväg norrut. 
    Efter 2 övernattningar längs vägen kom jag så äntligen fram till Nikkaloukta där bilen parkerades och tältet slogs upp inne i björkskogen vid fjällstationen. Kändes härligt att äntligen vara framme i vår underbara fjällvärld! Eftersom jag inte skulle vara i Abisko förrän på Lördag då STF-turen startar hade jag nu en dag att tillbringa i Nikkaloukta. 
     
    Nikkaloukta
    Nikkaloukta
    För att komma in i vandringsstämmningen och inspirerad av Anna Sarris berättelse i Göran Fagerströms bok, "Äventyr vid fjällvägarna" gjorde jag på Fredagen en tur upp till Kåge, Nikkaluoktas byfjäll. Som Anna skriver "Himlen är nära och livet känns levande" då det enda som begränsar hur långt man kan se är jordens naturliga krökning. Åter tillbaks vid tältet var det middagsdags, och det tyckte myggen också... Myggkryddad kassler de Trangia smakade gott men jag måste erkänna att kryddan med bästa förmåga petades bort. 
     
    Efter en god natts sömn var det dags att slå upp sina ljusblå på lördagsmorgonen, dvs. den dag jag skulle ta mig till Abisko. Tältet togs ner och stuvades in i bilen som parkerades vid Nikkaloukta. Själv hoppade jag på bussen och for med den mot Abisko. Framme i Abisko han jag med att ta en tur i omgivningarna innan det var dags att träffa de övriga som skulle var med på turen. Totalt var vi 11 st deltagare + 1 ledare som skulle umgås under den kommande veckan. Däribland även 2 tjejer från Schweiz som vågat sig upp till vår Svenska Nord. 
    Absikojåkka
     Abiskojåkka
     
     Porten till Kungsleden 
                         Porten till Kungsleden, Abisko 
    På Söndagen var det så äntligen dags att stiga in genom porten till Kungsleden och ge sig av mot det första målet, Abiskojaurestugorna. Denna första etapp går längs med Abiskojåkka till stor del i björkskogen och bjuder på vyer mot vad som sägs vara Sveriges mest fotograferade motiv, Lapporten. Efter att ha lagt 15 km bakom sig kommer vi så fram till Abiskojaurestugorna där depåerna fylls på med mat och sömn. 
    i 
    Nästa dag fortsätter färden in i fjällvärlden. Nu har landskapet öppnat sig och turen går upp på kalfjället med vida utsikt runt omkring. Framme vid Alesjuarestugorna blir det naturligtvis en stund i den vedeldade bastun med uppfriskade dopp i jokken.
     
    Dagens tur är till Tjäktastugorna. Istället för att gå Kungsleden väljer vi att gå den gamla sträckningen på den västra sidan av Alesätno. Eftersom detta inte är den normala leden är naturen här nästan orörd utan upptrampade stigar. Efter att ha tagit oss över Alesätno går vi på Kungsleden igen som för oss till Tjäktastugorna. På kvällen finns det tid över till en utflykt upp på Muoratistjekka. Där uppe hör jag till och från då vinden ligger på någon hojta och skrika. Efter att ha satt mig ner och försökt lokalisera ljudet och spanandes runt omkring ser jag att det är en same som driver en flock renar med hund och motorcykel på grannfjället, Alip Muorahiscohka. 
    Rast
    Rast på vägen mellan Alesjaure & Tjäkta
     
    i
    i
    Mot högsta punkten på Kungsleden - Tjäktapasset, 1140 möh. Då vi tar rast uppe på passet  kommer en flock renar förbi på ca. 30 meters avstånd. Dock med dess kamouflage syns de knappt mot fjället, men turligt nog är det en snöfläck precis i deras väg varför jag lyckas få ett par bra kort på de små liven. 
    Efter detta bär det iväg neråt längs med Tjäktavagge som öppnar sig framför våra fötter. Kommer så småningom efter en vandring med vida vyer fram till Sälkastugorna. 
    Tjäktapasset
    På väg i Tjäktapasset
     
    Vy mot Sälka
    Vy mot Sälka på vägen mot Tjäktahjälmen 
    Eftersom klockan bara är barnet bestämmer jag mig för att ta en  tur innan middagen. Ger mig iväg i riktning mot Tjäktahjälmen där det enligt stugvärden skall finnas fina blomsterängar och ett stort bestånd med Isranunkel. Uppe bland blommorna och den friska luften njuter jag så av utsikten och av att bara finnas. Men mycket vill ha mer... blickarna riktas naturligtvis uppåt fjället, det kan väl inte vara så långt. Börjar så bestigningen av Tjäktahjälmen vilket visar sig ta betydligt längre tid än planerat. Kommer i alla fall upp på toppen 1906 möh och njuter av en vidunderligt utsikt. Efter detta är det bara att hasa ner, hastigt vila ögonen och kameralinsen på Readicaglaciären och gå tillbaks till Sälkastugorna för en betydligt försenad middag. 
     
    Mot Kebnekaise! Genom att ta genvägen kortas sträckan en bit men sträckan mellan Sälka och Keb. är ändå turens längsta med 23 km. Så långt har vädret varit helt acceptabelt, men i dalgången mot Keb. öppnar sig himlen och det är dags att ta upp regnkläderna för första gången. Framme i Keb. känns det som att vara tillbaks i civilisationen.. Dessutom är det en vad man kan tycka evig helikoptertrafik mellan Nikkaloukta och Keb. som stör tystnaden. Är man på Kebnekaise fjällstation måste man naturligtvis bestiga Sveriges högst punkt. Detta var alltså planen för fredagen men vädret satte stopp för detta, den arrangerade turen mot toppen ställdes in. Istället tog jag, Inge, Micke, Dorra & Sussane en tur till Tarfala, en tur med vyer av glaciärer, vattenfall och omgivande fjäll. 

    På lördagsmorgonen gick de flesta som varit med på turen den sista etappen mot Nikkaloukta för vidare färd hemåt. Kevin skulle vara kvar ytterligare en vecka i Keb. och jag bestämde mig för att vara kvar en dag till i förhoppningen att toppturen skull bli av på lördagen. 

    i
    i
    Tarfaladalen
    Tarfaladalen
     
    Tyvärr så var inte vädrets makter med oss denna dag heller, dvs. toppturen blev inställd. Synnerligen retfullt att varit på Kebnekaise fjällstation men ej på toppen. Därför beslöt Kevin och jag oss att själv gå mot toppen via Västra leden, med oss följde även två tjejer som bodde på fjällstationen. Sagt och gjort så gav vi oss av, resonerande som så - "vi får se hur vädret blir när vi kommit en bit". Vi följde vägen upp längs med Kittelbäcken. Efter att ha tagit en rast nedanför Tolpagorni beslöt vi oss för att fortsätta, vädret var väl inte bättre, men å andra sidan hade det inte heller blivit sämre... På vägen upp träffade vi på ett par killar från Linköping och Micke från Stockholm som även de var på väg mot toppen. Vi slog därför följe och fortsatte vandringen upp på Vierranvárri för att därför gå ner (var det inte upp vi skulle???) 200 meter i dalgången innan det ånyo gick uppåt mot Kebnekaise. Till slut kom vi fram till toppstugan där vi fick tak över huvuded och lite dryck & ett par mackor innanför västen. 
    i
    i
    i
    Singivaggi
    Utsikt mot Singivaggi på vägen ner
     
     Topptur 
     Bilder från toppturen
     i
    i
    Därefter begav vi oss vidare den sista biten mot Sveriges topp. 
    Efter en kort vandring kom vi till slut så pass högt upp att marken blev täckt av is och snö och äntligen så var vi uppe på toppen. Har hört att man vid klart väder skall kunna se en elfte-del av Sveriges yta härifrån. Detta var tyvärr inte att tänka på, man fick vara glad om man såg mer än 30-40 meter i dimman! 
    Efter att ha dokumenterat toppbesöket med kameran började vi vandringen tillbaks mot fjällstationen. Upprymda efter att ha varit på Sveriges högsta punkt gick färden tillbaks betydligt lättare än på vägen upp. Och se, faktiskt öppnade sig inte himlen och vi fick tillfälle att njuta av en hänförande utsikt. Framme vid fjällstationen han vi även med en snabb dusch och bastu innan de stängde för kvällen. 
    På söndagsmorgonen lämnade jag Keb. för att gå mot Nikkaloukta där bilen stod och väntade på att ta mig vidare på min färd. Efter att ha duschat och svidat om for jag mot Kiruna och därefter mot Abisko som fick bli min tältplats för natten mot måndag. 
     
    For sedan vidare mot Björkliden och gav mig iväg på en kort vandring mot Låktatjåkko. I dimma och regn kom jag så äntligen fram till Låktatjåkko där jag hade tänkte slå upp mitt tält. Men alternativet fanns att hyra kåtan vilket jag istället gjorde. men efter regn kommer sol... Efter det att jag tagit igen mig en stund och tittade ut ur min kåta hade himlen spruckit upp och solen strålade. 
    i
    Låktatjåkko
     Låktatjåkko med "min" kåta i förgrunden
     
    Midnattssol
    Midnattssol
    i
    Utrustad med kamera och kikare gav jag mig iväg på en kvällsvandring i närheten. Det var en fantastisk kväll med ett fint ljus som gjorde att jag fick ett par riktigt lyckade bilder. Då klockan närmade sig tolv gick jag så att jag fick fri sikt mot Norr och fick en fin vy av midnattssolen. Nästa dag fortsatte färden via Kårsavagge där en natt tillbringades i tält innan jag gick tillbaks till Björkliden igen. På kvällen hinner jag ta en tur till Rissájávri (Trollsjön) via Kärkevagge. 
     
    Nästa dag bestämmer jag mig för att vara lite kulturell. Går Rallarvein mot Katterat och Rombaksbotn. Denna väg följer den gamla rallarvägen som användes vid byggandet av malmbanan mellan Kiruna och Narvik Längs med vägen finns informationsskyltar som beskriver intressanta händelser. Denna väg kan verkligen rekommenderas, fina vyer och intressant industrihistoria! 
    i
    Rallarvein
     Längs med Rallarvein
    Mot Bodö
    Mot Bodö
    i
    Mot Lofoten! Det jag hinner se av bergen får högsta betyg - mäktiga vyer med en säregen natur. Efter att ha campat någonstans på Lofoten (minns inte namnet) är nästa dag helt höljd i dimma. Av de höga berg och fina fjordar som skall finnas syns inget, allt är bara filmjölk. Lämnar därför det regniga Lofoten med färjan mot Bodö och fortsätter sedan neråt i Norge. 
    i 
    Åter i Sverige. Efter att  de senaste dagarna mest suttit i bilen spritter det i benen. Börjar gå från Storulvån mot Blåhammaren med siktet inställt på den sk. Jämtlandstriangeln, dvs. Storulvån - Blåhammaren - Sylarna - Storulvån. Förresten, vad tidigt det blev mörkt så här i Söder... 
    Efter en natt i tältet med regn och kraftig blåst gränsande till storm är vädret på morgonen inte mycket bättre. Istället för att fortsätta vidare mot Sylarna gör jag som flera andra och väljer att istället gå tillbaks mot Storulvån. Detta fick bli min sista vandring på resan. Dock gick jag Jämtlandstriangeln senare under hösten i ett betydligt bättre väder - men det är en annan historia. 

    Onsdag den 28 juli 
    Styr färden söderöver mot Stockholm.